Arabisk kalligrafi

Eftersom ordet - både det talade och det skrivna - står i centrum för islamisk kultur ligger den arabiska kalligrafin eller skönskriften nära den islamiska konstens hjärtpunkt. I och med det himmelska uppenbarandet av Guds ord för profeten Muhammed (571 - 632 e.Kr.) uppstod islam. Ur uppenbarelserna formades Koranen som är islams heliga skrift. Profeten och hans följeslagare uppmanade redan från början medlemmarna i de muslimska församlingarna att lära sig läsa och skriva. Kalifen Umar Ibn al-Khattab som blev den andre kalifen efter Profetens död brukade säga: 'Den bästa skriften är den som är tydligast, och den tydligaste skriften är den bästa', och imamen Ali, som var den fjärde kalifen, sa: 'En god skrift gör att sanningen framstår desto klarare.' Man fäste alltså stort avseende vid skriftens perfektion. Det gjorde också att det utvecklades stor skicklighet när det gällde skrivkonst.

Arabiseringen av de politiska och administrativa systemen i det expanderande islamiska riket under umayyadkalifen Abd al-Malik Ibn Marwan (65-86 / 685-707) betydde mycket för utvecklingen av den arabiska kalligrafin. Också utanför den arabiskspråkiga världen började nu flera islamiska regioner och folk använda det arabiska alfabetet för att skriva på sina egna språk. Persiska, turkiska och så småningom också Urdu - varje språk anpassade de arabiska kalligrafiska stilarna efter sitt behov och sin egen konstnärliga smak.

Under de första århundradena efter islams uppkomst utvecklades olika stilar eller skolor inom den arabiska kalligrafin eller skönskriften. Till de viktigaste och mest utbredda skrivstilarna hör den kufiska samt naskh och thuluth. Den kufiska var den tidigaste av de tre och användes för skönskrift, men inte till vardags. Därför utvecklades naskh-skrift som fick en bred användning på olika områden i det dagliga livet.

Arabisk kalligrafi utfördes på många underlag inräknat pergament och papper. Kalligraferna blandade till sitt eget bläck och skar till sina egna pennor av vassrör. Skrivkonsten användes i många sammanhang. Kalligrafin var ett yrke, men privatpersoner utövade också kalligrafi, oavsett social bakgrund. I de islamiska samhällena var verk av berömda kalligrafiska mästare något man samlade på och bevarade som kulturskatter.

Kalligraferna utbildades hos ansedda mästare i yrket. Många av dem tjänstgjorde vid hovet och i regeringskontoren. En del tjänstemän blev berömda kalligrafer, till exempel Ibn Muglah som var abbasidisk vesir. Han la fast reglerna för den perfekta skriften i en manual som blev det viktigaste referensverket för de kalligrafer som kom efter honom.

Koranen är Guds ord så som de uppenbarades muntligen på arabiska för Profeten Muhammed mellan år 610 och 632. Koranen samlades och sorterades i en enda volym av hans följeslagare och de tidiga kaliferna, särskilt den tredje kalifen, Uthman Ibn Affan (23-35 / 644-56). Under hans tid ordnades Koranen på det sätt som gäller än idag. Koranen består av 114 kapitel (sura) och 6 236 verser (ayat).

Under inflytande av den sociala sammansättningen i regionerna användes många varianter av kalligrafiska stilar under olika tider. I västprovinserna - Nordafrika och Andalusien - utvecklades en arabisk skrift som kallades Maghribi. Den var påverkad av kulturarvet från Nordafrikas berber. På det multikulturella Sicilien har det bevarats inskrifter som är gjorda på flera språk, också arabiska. De har nedtecknats av normanderna för att dokumentera olika händelser.

Den islamiska kulturen fäster stor vikt vid den makt som ordet har, både det skriftliga och det muntliga. Därför har det också lagts ner stor omsorg på uppläsning och skrivande både i de arabiska och de icke-arabiska islamiska samhällena. Det har också betytt att kalligrafin - som är grekiska och ordagrant betyder "skönskrift" - har värdesatts och använts på många sätt, för både religiösa och världsliga ändamål. Kalligrafi finns i många former och material: i arkitekturen, i böckerna, på mynt och andra metallföremål, i de offentliga dokumenten och tiraz-textilierna, på keramik och trä, elfenben, sten och glas och nästan alla andra underlag och tekniker som man kan tänka sig.

Inskrifternas ämnen skiftar lika mycket som de kalligrafiska stilarna. Det kan handla om mecenaterna och deras meriter, och det kan också vara citat av verser ur Koranen, beskyddande böner, välsignelser, dikter och ordspråk. Inskrifterna är för det mesta valda så att de kompletterar funktionen hos föremålet, som användandet av Koranversen 'Gud, världens ljus' (24:35) på moskélamporna, eller diktrader som prisar det arbete som pennan gör och som kan ses på pennskrin eller skrivlådor. Böner om beskydd och välsignelse på ett kärl ansågs kunna förbättra dess funktion. Ord som baraka tillkännager och väcker Guds generositet och ger tur åt ägaren. Och genom att använda något av Guds nittionio namn på ett föremål skyddas föremålet och dess innehåll från skada eller förlust.

Bruket att skriva in mecenatens namn och titlar, och önskan om att han/hon ska välsignas, tillmötesgår mecenatens önskan om att gåvan ska bli ihågkommen. Det gäller särskilt när gåvan ska ges till en offentlig institution som en moské eller en madrasa. Föremålen som skänktes kom ofta långt bort ifrån och de kunde därför verka inspirerande på de lokala konsthantverkarna. Men en del konsthantverkare använde kalligrafin i rent dekorativt syfte, och skapade inskriptioner som var fullkomligt oläsliga.

Stilar

Kufi
Maghribi
Naskh
Thuluth
Diwani